Chucks, Union Jack

Jag tänkte först utropa vackert om den stundande våren, men det känns fortfarande så avlägset. Men enligt gängse traditioner så beställer jag alltid ett par nya converse skor i februari, och detta år är inget undantag. Vad det blev? Ett par nya Chuck Taylor Hi, Union Jack. Vet inte varför. Det bara kändes rätt på nåt sätt. Beställde dem på Spartoo, verkar dock som att det är brist på storlekar, men det kanske kommer mer inom kort.

union-converse

Paco Rabanne, rymden och hellre chockera än förföra

Rymden hade stort inflytande för Paco Rabanne, vars plast- och metallkläder ofta avbildades som ett exempel på 60-talets extrema haute couture.

paco-1966Paco Rabanne var nämligen bland de första att använda de modernaste materialen och tillhörde de modeskapare som inte ville se bakåt vilket illustreras av att hans motto var ”inte förföra utan chockera”. För Rabanne betydde framtiden i första hand nya material.

Paco som var son till Balenciagas ateljéchef började sin bana som arkitekturstudent. Därefter började han tillverka accessoarer och gjorde till att börja med väskor och tillbehör. Under denna tid arbetade han för Balenciaga, Gardin, Givenchy och hela åtta år för Dior.

När han började tillverka smycken i plast fann han sin väg och öppnade eget 1966.

Samma år visade han tolv klänningar av plastbrickor, ett par månader senare lät han dansarna på Crazy Horse visa strandklänningar och därefter kom hans klänningar i aluminium med läder och strutsfjädrar.

Det är självklart att han blev berömd.

Ett tag bar ”alla” hans klänningar och de kunde ses i filmer som Barbarella med Jane Fonda och flera av James Bondbrudarna hade hans kreationer.

Trots att modet förändrades fortsatte han att experimentera och gjorde till och med comeback 1990. Detta projekt sträckte sig fram till 1999 då han lade av för gott.

Idag kanske man bäst kommer ihåg Rabanne för hans innovativa användande av plast och metall. Hans modekreationer har influerat en rad yngre designers som (numera avlidna) Alexander McQueen och Martine Sitbon. Rabanne själv föredrog att bli kallad ingenjör snarare än designer och hans kläder kan betraktas som rymddräktsprototyper snarare än användarvänliga plagg.

Dior 2 – ensam, genialisk, olycklig

Dior skapade klänningar som i vissa fall krävde upp till 40 meter tyg.

diorklanningDet fanns i de tidiga kollektionerna klänningar som vägde upp mot tjugo kilo och aftonklänningar som vägde 30! Det var omöjligt att dansa i sådan dress, för att inte tala om att ta sig in i eller ut ur en taxi utan hjälp. De väskor kvinnor var tvungna att ta med sig på resor liknande nästan små friggebodar.

Trots att mode alltid haft makten att provocera har få moden varit föremål för en så stark diskussion om slöseri och extravagans som Diors New Look. Detta var bara tjugo år efter att flappern dansade i natten och kvinnor vant sig vid Chanels lediga kläder. Förklaringen till att kvinnorna trots allt klädde sig i hans omöjliga klänningar handlar till viss del om nostalgi, en längtan eller till och med en beundran för sekelskiftet.

<strong Det var en blick mot lyx, glamour och Maire Antoinettes 1700-tal, iscensatt på ett nytt och betydligt mer spektakulärt sätt än tidigare som möjliggjorde hans framgång.

Själva visningarna var nästan som att gå på en teaterföreställning och Dior gjorde om sin egetn linje och därmed modet två gånger om året, ett beundransvärt sätt att öka vinsten. Han var en slipad affärsman. På en resa till Amerika återuppfann han licensavgiften och 1949 hade han en procentandel i allt som skapades från hans idéer.

Det var härigenom som parfymer och accessoarer blev det mest lönsamma, något som idag tillsammans med solglasögon står fik den absolut största inkomsten för många modehus.

Dior levde stora delar av sitt liv ensam. Han hade svårt att finna kärleken och trots alla pengar och all berömmelse var de unga männen motvilliga till mer än bara vänskap. Allt arbete, den koleriska personligheten och ett liv i ensamhet skapade en tämligen olycklig Person.

Mat blev hans tröst och midjemåttet växte. Till slut började han uppvisa tydliga tecken på stress och hans tjänare och anställda fick bära filttofflor för att inte störa.

Det berättas att chauffören fick köra flera varv runt kvarteret med honom innan han vågade gå in till sin egen salong. Hans direktris Madame Raymonde fick ta emot flera samtal mitt i natten av en gråtande Monsieur Dior som betvivlade att han skulle klara av att leva en dag till.

Den 23 oktober 1957 föll han ihop och dog på ett italienskt hälsohem där han genomgick en bantningskur. En av hans sista önskningar var att bli ersatt av den unga Yves Saint Laurent.

Jag vill ha den klassiska klappen istället – kom fotokalender och presentkort!

Den 11 idag, vilket, i skrivande stund, innebär att det bara är 13 dagar kvar till doppardagen. Ångest. Blir alltid så förbannat stressade vid den här tiden. Jag sätter alltid upp en massa orimliga mål på kreativitet och innovation när det ska handlas julklappar, varje år är likadant. Därför funderar jag starkt på att lägga ner den här traditionen och istället försöka anamma ett par mer klassiska julklappar; något jag kan fixa år efter år, som är samma. Så att jag får någon tid att njuta att ”julstämningen” istället för att som nu, rejda hela nätet på julklappsidéer eller springa runt på stan och försöka annektera en ”oväntad” present till mamma. Så – klassiker alltså?

2kalendrarFotokalender är först på listan
Först på min lista här är att skapa en fotokalender. Ni vet, en sån där personlig fotoalmanacka som äldre människor brukar bli så glada för. Allra helst om den innehåller bilder på barnbarnen eller något annat favoritobjekt i släkten. Nu har jag inga ungar, men tänkte göra en fotokalender med bilder på mig och min broder när vi var små, och ge till mamma och pappa. Tror det kan bli trevligt. Inte minst då mamma slarvade bort ett par omhuldade fotoalbum i flyttstressen förra året.

Har redan satt igång och letat efter en bra fotosajt. Vill helst skapa en lite större fotokalender, typ i A3-format, och har redan kommit över ett par intressanta alternativ. Blev framförallt glad när jag hittade sidan fotokalendertips.se, som så att säga redan hade gjort mitt jobb och jämfört fotokalendrar från en massa fotobutiker på nätet. Här kom jag också över en mycket fin rabattkod som ger halva priset på beställningen, det vill säga om man väljer bäst i test -kalendern från Photobox, vilket det lutar åt i mitt fall. Kommer nog att köpa den lite större storleken, alltså A3 i väggformat istället för A4. Tanken med det här är sen att göra en fotokalender till mamma och pappa varje år, och på så vis slippa att lägga en massa tid på den ständiga frågan om julklapp till föräldrarna.

Presentkort – trist men uppskattat
Därutöver tänkte jag ge bort ett par presentkort på olika upplevelser. Funderar på en SPA-behandling till mamma och en Whiskey-provning till pappa, eller både och. Det är fruktansvärt konventionellt, jag vet, men det passar min päron, så är det bara.

I övrigt tar jag tacksamt mot idéer från er, jag har exempelvis ingen aning om vad jag ska ge min broder och min lillasyster. Så det där med att inte stressa över jul är nog mest en stjärna i skyn.

Dior 1

Christian Dior är en av mina favvisdesigners alla kategorier och i två delar ska vi titta lite närmare på hans liv och konst. Han föddes den 21 januari 1905 i Granville i Normandie.

Dior kom från en förmögen familj och ville till en början bli konstnär. Men det satte hans far stopp för och satte istället unge Christian i skolbänken med ambitionen att han
skulle studera politik för att bli diplomat. Börskraschen förändrade dock förutsättningarna fullständigt när familjens förmögenhet försvann. Beroendet av hans far minskade och vägen till couturevärlden öppnades 1934, då han delade lägenhet med en designer som hette Jean Ozeanne. Inspirerad av sin kamrat började Dior leka med teckningar som han bland annat sålde till Robert Piquet, vilken omedelbart anställde honom, som designer.

Under kriget blev han inkallad under en period men direkt efteråt anställdes han hos Lucien Lelong. Efter ett par år hade han förändrat kollektionerna så pass mycket att många undrade vem det var som rörde sig i kulisserna. Detta sätt att vara litet vid sidan av var signifikativt för Dior. Han var en mycket artig och blygsam person som till och med bugade för anställda och lämnade företräde till hissen för praktikanter. Han handlade julklappar till alla som arbetade för honom.

Två gånger om året, alldeles innan hans kollektioner skulle presenteras stängde han in sig på sitt arbetsrum och föll i djupa depressioner. Klotter på anteckningspapper kom efter en tid att ersättas av en slags upptäckt och så kom han ut med famnen full av skisser till den väntande staben. Under denna bunkertillvaro kunde han inte tala med någon och hans betjänt var den enda som kunde komma in i rummet med mat.

Genomslaget 1947 var enormt och salongen på Avenue Montaigne fick hålla öppet långt efter midnatt.

Många menade till och med att Dior hade räddat haute couturen från undergång. Succén fortsatte och Dior lyckades med konsttycket att skapa två kollektioner årligen i över tio år. Till detta skapade han speciellt anpassade modeller till sina filialer i London, New York och Caracas. 1949 beräknas Dior själv ha stått för 75 procent av hela den franska modeexporten och samma år gjordes en undersökning som kom fram till att han var en av världens fem mest kända män.

Camous TT Lacoste

Till min pojkvän. I födelsedagspresent. Hoppas han blir glad. Det bör han bli. Han är så närma totalgalet frälst i Lacoste som man kan bli, förmodligen för att hans föräldrar inte hade råd med tennislektioner när han var liten.

Och nej – han kommer inte läsa det här.

908 kr på Spartoo.

lacoste-bla

Jag är skamlös och det skäms jag inte för

skamlosaDe skamlösa kom ut för sådär sex år sen. Det var en bok där Sisela Lindblom gick till attack mot den kvinnliga fäblessen att bära extremt kostsamma väskor. På så vis gav hon bränsle till den svenska modekritik som symboliserades av en väska.

Ungefär samtidigt förklarade den tongivande forskaren och författaren Nina Björk (som bland annat har skrivit den formidabla ”Under det rosa täcket”) krig mot den hysteriska heminredningstrenden. I en krönika i Dagens Nyheter skrev hon att hon vägrade bygga om sitt kök och deklarerade att hon ville vara sant trasig, sliten och söndrig.

När ”världen brinner och jorden är överhettad” ska man enligt Björk inte hänga upp sig på ”skitsaker som en ny lampa”.

Kritiken mot lyxväskorna växte ytterligare när chefredaktören för Sveriges största modetidning Damernas Värld, Martina Bonnier, gav ut boken Fashionista, som visade upp väskor från de stora modehusen för hundratusentals kronor.

Just väskan är en komplex och värdeskapande nyckelsymbol såväl i samtida konsumtionskultur som i det alternativa ekomodet. Här finns en intressant paradox mellan statusmarkerande lyx och hållbart etiskt kvalitetstänkande som på olika sätt materialiseras i väskan som kvinnlig praktik.

Stilgurun Camilla Thulin menar att hon blir illa till mods varje gång hon ser en person med en för dyr väska och varnar i en krönika i tidskriften Veckans Affärer för ”väskfeber” och fokuserar ”sjukdomen” på följande sätt: Själv har jag samlat på de uslingarna i säkert 35 år. Min samling är ganska stor och består av alla varianter från sekelskiftet och framåt. Inköpen är sporadiska, jag kan dyka på fina varor på Myrorna, lyxsecondhanden, nätet eller på rea. Eftersom jag är en vän av begagnade varor, så har jag många gamla originalväskor från Herms, Gucci, Pucci och Roberta. De har en given och specifik form, vilket man sällan ser idag då alla märken kopierar varandras storsäljare.

Givetvis fyndade för några ynka kronor för 20 år sedan då intresset var ljummet för gamla damväskor.

Jag säger såhär. Väskan som en symbol för att projicera våra tomma, postmoderna, liv, barskrapade från myter som inte handlar om konsumtion, är alldeles utmärkt. Men det bara är. Inte på ett statiskt och cyniskt sätt. Utan som något vi verkligen KAN fylla våra liv med. Så jag är skamlös och jag skäms inte för det.

Hur genus konstrueras inom mode och design

genusmodeFör att förstå modet som såväl samhälleligt som vetenskapligt fenomen är det nödvändigt att förstå kopplingen till feminisering och kvinnliga praktiker. De tidiga modeteoretikerna relaterade begreppet mode till kvinnors sociala ställning. Mode blev ett sätt att ta plats på den moderna scenen för de kvinnor som förväntades agera som representanter för den nye mannen i offentligheten.

Så kan exempelvis Veblens begrepp ”ställföreträdande konsumtion” förstås som den förklarande och rationella tolkningen av en mystisk kvinnlig praktik relaterad till föreställningen om en rationell manlig värld. De ställföreträdande eller ”vikarierande” konsumenterna var ur Veblens perspektiv kvinnor som genom att följa modet visade för omgivningen att mannen ägde god betalningsförmåga.

Mode har länge utan tvekan behandlats som en uteslutande kvinnlig praktik inom de moderelaterade teorierna.

På samma sätt som konsumtion ofta tolkas utifrån psykologiserande behovsstyrda förklaringsmodeller har mode reducerats till en meningslös, irrationell och ytlig praktik som i huvudsak kvinnor lägger tid på. Men även inom konsumtionsforskningen har mode blivit betraktat som en motsats till en mer rationell behovskonsumtion.

Om vi går lite längre tillbaka visar dock dräkthistoriken att traditionen att klä sig iögonfallande, dekorativt och utsmyckat inte bara vara något som kvinnor ägnade sig åt.

Den aristokratiska klädkoden innebar exempelvis inte någon större skillnad i graden av utsmyckning mellan män och kvinnor. Under 1700- och 1800- talen inträffade det som brukar kallas den ”den stora maskulina avsägelsen”, och den nye borgerlige mannen trädde fram som rationell och nyttig i såväl person som klädkod.

I takt med modernismens genombrott under 1900- talet skulle denna tendens bli allt tydligare. Modernismens formspråk har ingående beskrivits av designteoretikern Penny Sparke, som visar hur det dekorerade, utsmyckade och färgglada skulle komma att trängas undan och kodas som irrationellt feminint överflöd och dålig smak.

Här finns dock en dragning åt en mer essentiell förståelse av kvinnlig estetik. Genom att slå fast ett feminint formspråk konstrueras dikotomier där det utsmyckade och färgglada blir en mer eller mindre ”naturlig” kvinnlig stil som trängs undan av den ”manliga”.

Här rör vi oss inom en omfattande debatt som på olika sätt fokuserar hur genus konstrueras inom mode och design. Ska be att få återkomma med mer om detta framöver.

Elisa

Mikael Kors. Reagerar du? Det beror det förmodligen på att du följer -eller har följt – den urusla designdokusåpan- Project Runaway. Eller så har du bara koll. Hursomhelst. Trots att de varma dagarna sannolikt är helt över för det här året, så var jag bara tvungen att annektera de här läckra högklackade pjuksen. Eller pjuks, nä, det här är förstås frågan om seriöst ”mode”.

Däremot så ställer jag mig frågande om Mr Kors prisstrategi såhär inför hösten 2014. Jag menar, 949 kr – det är ju rena hittegodset för ett par Mikael Kors i äkta skinn. (Inhandlade på Brandos).

elisa-kors

Förmågan att skapa avstånd

Modets förmåga att exotifiera och skapa avstånd kan studeras som estetiska praktiker kopplat till en viss kontext. Det är med stor säkerhet långt ifrån allt vi upplever som främmande som kan omvandlas och fyllas med nytt innehåll.

chic-avstandHär närmar vi oss även modets förmåga att utmana och upphäva skillnaden mellan det vi upplever som vackert eller fult: ”Det frånstötande och fula blir inte sällan högsta mode”, skrev Georg Simmel redan 1904.

Vid förra sekelskiftet var detta kanske en halsbrytande iakttagelse. Men när vi nu ser tillbaka vet vi att detta hänger samman med en övergripande estetiseringsprocess i samhället. Att ladda något med ny betydelse innebär att ett ting, ett uttryck eller ett fenomen behöver tömmas på sitt tidigare innehåll.

Modets attraktionskraft bygger på förmågan att omvandla betydelser, att få oss att se tingen, företeelserna och oss själva i ett nytt ljus. Sellerberg använder termen ”ironiska kombinationer” för att beskriva ett sådant förhållningssätt och syftar bland annat på ”lumpbodsfynd” eller att fracken år 1985 kombinerades med ”självlysande gymnastikskor”.

Uttryck som ”ironiska kombinationer” eller ”lumpbodsfynd” känns känns på något sätt daterade. (Fast det beror ju givetvis på vem som tolkar och vilket värde vi tillskriver uttrycken.) Ändå förstår vi ganska väl vad som åsyftas. Ett annat uttryck som blivit desto mer gångbart i vår egen samtid är patina.

Här blir jag plötsligt pinsamt medveten om att det möjligen är min lider som gör att jag i dag värderar ”patina” på ett annat sätt än ”ironi”. Jag får trösta mig med att jag i alla fall inte är ensam, och att iakttagelsen i någon mån kan beläggas empiriskt genom att öppna ett inredningsmagasin eller göra en nätsökning på uttrycket.

I dag är kläder, möbler och inredningsdetaljer med en viss typ av sliten estetik ofta förekommande. De fabriksslitna jeansen har tålmodigt hållit ut sedan 1980-talet, då fler konsumenter fick råd att betala för färdigslitna jeans, som alternativ till det ansträngande arbetet att slita ner dem själva.

Det nötta och bedagade ingår exempelvis i den livsstils- och inredningstrend som sedan sent 1900-tal gått under benämningen shabby chic. Förutom som handfasta renoveringsprojekt och utvecklingen av personlig stil har shabby chic etablerat sig som populärt fät inom sociala medier. Inom detaljhandeln öppnar ständigt små nya butiker med ett specifikt patinerat shabby chic-sortiment. Stilen tar sig uttryck i en romantisk och nostalgisk föreställning om det lantliga hemmet. Olika nyanser av vitt är ett genomgående inslag och omfattar både golv, väggar, tak och möbler.

Möbler målas vita och sandpappras för att få ett slitet utseende. Vit spets, bomull, linne och säckväv blandas med fårskinn och plädar. Rostiga järnföremål, zinkbaljor, fågelburar och ting som hämtas från trädgården placeras inomhus tillsammans med gamla biblar, kors och madonnabilder.

Iscensättningen av en sliten livsstil kräver ett tillrättaläggande och en patinakonstruktion som tar mycket tid i anspråk. Det patinerades historia och attraktionskraft hänger på ett intressant sätt också samman med konsumtionssamhällets historia.